Röjeråsens utsiktstorn
1928 - 2008

Inom familjen har åtminstone vi äldre vetat att Röjeråsens utsiktstorn byggdes 1928 av vår far Wilken Wilkenson, att det invigdes 1929 och att det byggdes om 1956. Numera vet vi också att det revs den 14 februari 2008. Vi vet även vilken betydelse tornet en gång hade för Röjeråsen i allmänhet och för vår familj i synnerhet.

Våra yngre släktingar, som kanske bara tillfälligtvis har sett det förfallna tornet i Röjeråsen, har nog svårt att inse dess tidigare betydelse och jag vill därför berätta vad jag vet om tornet, utifrån både mitt eget minne och vad som annars berättats för mig. Vissa uppgifter är hämtade ur vår bror Eriks brevväxling med Mor och även andra dokument rörande tornet. Synpunkter är mina egna.

Varför byggdes tornet?

Den allmänna uppfattningen är att Far ville skapa en attraktion för sin gamla hemby och öka självkänslan för Röjeråsborna. Jag kan inte bortse från att han också kan ha velat manifestera sig själv inför sitt eget stundande jubileum. Far fyllde 50 år den 21 februari 1929, ett vinterdatum som inte brukar vara lämpligt för torninvigningsfester, men jag tror att han betraktade invigningen av tornet på sommaren samma år som sitt egentliga 50-årskalas.

Arkitektur och konstruktion

Tornet ritades av Far själv, utifrån hans idéer om hur ett torn i Röjeråsen borde se ut. Det uppfördes av lokala timmermän där Skött Hans från Västbjörka hade huvudansvaret. Virke och snickerier levererades av Mases Snickerifabrik i Röjeråsen, för övrigt samma fabrik som senare skulle komma att tillverka byggnadselementen till Sällbaden. När tornet stod färdigt ansågs allmänt att det var vackert och välproportionerligt. Senare skulle uppmärksammas att tornets utseende helt anslöt sig till en stil som kom att kallas för funktionalism, eller funkis. Eftersom funkisstilen ansågs introducerad i Sverige först två år senare, i samband med Stockholmsutställningen 1930, blev tornet kulturhistoriskt intressant som föregångare. Stilmässigt kom det också att stå modell för senare tornbyggen i Dalarna, av vilka det numera bara är tornet på Björkberget i Siljansnäs som finns kvar.

Invigning 1929

Invigningen av tornet den 6 augusti 1929 blev det största evenemanget någonsin i Röjeråsen. Tusentalet besökare var på plats och alla fick i omgångar gå upp i tornet och titta på byggnaden och utsikten. Far hade bland andra bjudit in många spelmän till stämma och alla dessa dåtidens kändisar bidrog till den stora festen. Riksspelmannen Börtas Hans som nyligen (dec 2007) gick bort 94 år gammal, berättade att invigningsfesten var ett stort minne för honom. Han var då bara 14 år gammal, men redan fiolspelare och hade länge sett fram mot de utannonserade festligheterna och att få lyssna på de stora spelmännen. För att inte gå miste om något cyklade han tidigt på morgonen från Västbjörka till Röjeråsen, där han blev kvar till sent på kvällen. Vi tror väl att hans mor hade brett ordentligt med tuttular så att han stod sig hela dagen. En annan känd musikprofil, Anders Sparf (92) från Backa, minns också den pampiga invigningen och vet ännu vilka mästerspelmän som deltog. Invigningstalet hölls av rektor Anders Vikar och under hela dagen avlöste de olika programpunkterna varandra. Förutom spelmännen framträdde bl a Rättviks Folkdanslag och Hembygdskör. En känd kulturpersonlighet, Spegel Anna Danielsdotter från Leksand, framträdde med historieberättande. På kvällen blev det dans på två logar i byn och festligheterna avslutades med ett stort fyrverkeri från tornets topp.

Historier

Naturligtvis blev tornet en källa till många historier, inte alla nödvändigtvis sanna. Jag har bl a hört berättas att hembygdsföreningens ordförande vid invigningen skulle ha hållit ett anförande där han framhöll att det behövdes rejäla furn (=furor) för att bygga ett så präktigt torn. Poängen bestod i att ordföranden var Anders Furn från Born. Men historien kan nu inte vara sann. Det är i och för sig troligt att han var en av hedersgästerna, men han hette vid den tidpunkten Ollas Anders Hansson och namnbytet till Furn kom först 1931, dvs två år efter invigningen. Historien är ändå intressant i så måtto att den visar att invigningen var en så stor händelse att den långt efteråt kunde ge upphov till uppdiktade historier. Det kan tilläggas att även om historien hade varit sann, så hade en glädjedödare kunnat förstöra poängen med påpekande att de sex tornspirorna inte alls var av furu, utan av gran.

I boken om Rättviks 100 år som turistort har Bleckå Mats Johansson skrivit ett intressant kapitel om tornet där han bland annat återger historien att Far vid något tillfälle erbjöd en känd luffare, Korsnäs-Lasse, att gratis gå upp tornet och fick svaret: "Nej fy fan. Att se en massa gran- och talltoppar och hur det blånar av fattigdom där borta i Morabergen, nej fy fan".

En annan, troligen också sann historia, är att Röjeråsaren Gösta Björk, när tornet var nytt, hade balanserat gående på tornets översta räcke. Till saken hör att Gösta Björk var starkt synskadad och sedermera helt blind, varmed vi barn fann balansakten än mer dramatisk när den berättades. Senare insåg vi kanske att just blindheten gjorde det lika lätt att balansera på en bräda 23 meter upp i luften, som att göra samma sak nere på marken.

Servering

I tornet fanns en servering av originellt slag. Beställning gjordes med telefon från glasverandan i tornet, varefter kaffebrickan sattes i en liten låda utanför köket i stora huset och vevades upp med linbana till de kaffesugna. Enbart telefonen var modernt värre och en kaffelinbana hade än idag varit spännande. Eftersom tornet inte var uppvärmt kunde vintertid de som så ville istället bli serverade nere i stora huset, i det sk turistrummet. Med kriget upphörde naturligtvis serveringen och när den sedan återupptogs var det bara i mindre omfattning och den upphörde helt 1948.

Kungliga besök

På trettiotalet gjorde kronprinsparet Gustav Adolf och Louise ett officiellt besök i Röjeråsen med uppstigning i tornet.

Vår farbror Hanses Anders (HA) och hans hustru Maria (född Nylander) var bekanta med kung Gustav V som vintertid, med anknytning till kungens julfirande på Siljansborg i Sjurberg, brukade besöka dem i Röjeråsen. Kungen med uppvaktning åkte då vanligen i slädparti över skogen till Röjeråsen. HA med familj bodde i det stora huset på andra sidan vägen vid tornet (nuvarande Björks) och säkert gick även gamle kung Gustav V upp i tornet någon gång.

Ekonomi

Avgiften till tornet var från början 25 öre för vuxna och 10 öre för barn. Efter kriget höjdes avgiften till 50 öre/25 öre och från mitten av 60-talet till 1 krona/50 öre.

 

 

Även fastän Far knappast byggde tornet för att tjäna pengar så kom det ändå att gå med rejäl vinst. Tornet kostade 4.000 kronor att bygga men som barn hörde jag Far berätta att han hade tjänat tillbaka byggnadskostnaden flera gånger om. Under hela 30-talet kom en strid ström av besökare till Röjeråsen och förutom inträdesavgifterna såldes vykort och souvenirer i kammaren längst ner i tornet. Även serveringen torde ha lämnat bra överskott.

Kriget

Under kriget avstannade turismen och tornet disponerades praktiskt taget bara av försvaret för luftbevakning. Under åtminstone senare delen av kriget fanns också ständigt militär personal på Sällgården där de bland annat använde matsalen och gröna rummet som stabsförläggning. Efter krigsslutet återkom turisterna till Röjeråsen, men det gick långsamt och omfattningen nådde aldrig samma nivåer som på 30-talet. Successivt övergick verksamheten till enbart passning för att släppa upp de turister som så önskade, en uppgift som vanligen låg på vårt hembiträde Ester eller på oss barn.

Brandbevakning

Från slutet av 40-talet fram till 1956 användes tornet också för brandbevakning. Dagtid på somrarna satt någon av brandförsvaret anställd i tornet, för att regelbundet spana över de milsvida skogarna och rapportera bränder. Bevakning skedde samtidigt från andra torn och när mer än ett torn meddelade riktning kunde den centrala ledningen exakt lokalisera branden. Till nytta för oss på Sällgården tog brandvakten också upp betalning av torngästerna. Tjänsten var nog ett hyggligt sommarjobb som gärna kunde förenas med studier eller andra sysslor. Den siste brandvakten, Sven Norberg, sålde exempelvis hemslöjdsdukar vävda av Röjeråsaren Helge Björk. Baksidan av jobbet var att det var knutet till bra väder och ledighet kom bara ifråga om det regnade. Från och med 1957 övergick bevakningen till brandflyg vilket troligen inte blev dyrare, eftersom piloterna normalt var amatörer som flög oavlönat för att vidmakthålla sina certifikat. Vi på Sällgården, liksom alla presumtiva brandvakter, tyckte naturligtvis att fortsatt bevakning från tornet hade varit bättre.

Reparationsbehov

Ett tilltagande problem var underhållet av tornet. De fria stolparna hade angripits av röta och fastän de ännu var friska i kärnan framstod uppenbart att de snart måste åtgärdas. Skadorna var synliga utåt och skrämde ibland räddhågsna från att gå upp i tornet.

Naturligtvis var Far medveten om skadorna och av Mors brev framgår att han var inne på tanken att riva tornet. Efter Fars död 1955 ställdes frågan på sin spets, det framstod uppenbart att förfallet inte kunde få fortsätta utan antingen måste tornet renoveras, byggas om, eller rivas.

Inom familjen konstaterades det allmänt minskade intresset för utsiktstorn. Den ständiga passningen av tornet var också ett problem. Vem ville väl vara hemma och passa tornet när solen sken och alla andra åkte till Sällbaden? Samtidigt var vi känslomässigt bundna vid tornet så att även en rivning kändes smärtsam. Vi hemmavarande barn tillfrågades vad vi ansåg. Dag, Kerstin och även jag själv ville att tornet skulle stå kvar, medan Ulf menade att det kunde rivas. Mor anmärkte att "Ulf väl ändå är den som är hjälpsammast med att öppna tornet". Själv tyckte Mor att byn, som ändå höll på att dö av utflyttning, skulle förlora mycket av sitt liv med en rivning. Även de äldre syskonen tyckte att tornet skulle få stå kvar och så blev alltså beslutat. Frågan som återstod var hur skadorna på tornet skulle åtgärdas?

Hållfasthetsberäkning

En hållfasthetsberäkning som Erik gjorde 1955-1956 skulle komma att avgöra om tornet skulle renoveras eller byggas om. Beräkningarna är i sig imponerande, särskilt för oss som själva inte är tekniker och förstår oss på Eulers formel och inte heller är bekanta med uttryck som knäcklast, tröghetsmoment, statisk beräkning eller elastiska linjer. Beräkningen visade systematiskt vad tornet kunde bära utifrån dess konstruktion och vid olika väderleksförhållanden. Jag citerar här delar av utredningen.

Upprepade gånger har jag hört Far säga, att ingen offentlig myndighet utövar kontroll över utsiktstorn. Icke heller skulle skyldighet föreligga att uppfylla några byggnadsbestämmelser emedan byggnaden är belägen utanför reglerat område.

Trots detta måste jag anse att det är lämpligt att försöka uppfylla gällande bestämmelser. Jag utgår från ett sådant studium här nedan…..

….Detta för till följande mycket allvarliga konstaterande:

Tornet har alltid varit mycket svagare än vad bestämmelserna fordra. Det har inte ens i vindstilla och utan nyttig last hållit den föreskrivna säkerhetsfaktorn. Efter rötskadorna är saken helt prekär.

Då tornet var nytt tålde det på sin höjd en last av 12000 kg på de tre balkongerna, vilket skulle motsvara 150 personer utan någon som helst säkerhetsmarginal, vilket med hänsyn till t.ex. belastningen under invigningsdagen måste ha inneburit en verklig hasard.

….Jag bedömer således att tornet alltid varit riskabelt och f.n. är det i hög grad. En reparation måste göras så att tornet blir starkare än någonsin.

Hållfasthetsberäkningen visade alltså på nödvändigheten av omedelbara åtgärder, där återställande av tornet till ursprungligt skick inte längre var ett alternativ. Det bör tilläggas att Eriks konklusion om hasard på invigningsdagen kan ha byggt på fel förutsättningar. Enligt vad jag tror mig ha hört eller läst, släpptes besökarna nämligen upp i omgångar om högst 60 personer, vilket ur säkerhetssynpunkt kan ha varit för många, men ändå inte så på gränsen som Erik framställde det. Möjligen kan Erik ha bedömt att 150 personer fick plats på balkongerna, utan att känna till begränsningarna på invigningsdagen. Hur som helst förelåg ett akut reparationsbehov när beräkningen gjordes.

Ombyggnad 1956

Efter en rad olika förslag med uppstagning av de fria stolparna beslöts slutligen att istället ta bort dessa och reducera balkongerna till att bara skjuta ut 1,5 meter från trapphuset. Det sålunda stympade tornet fick därmed en styrka som väl uppfyllde alla bestämmelser. Tornets höjd var oförändrad och mot bakgrund av det sjunkande besökarantalet bedömdes minskningen av balkongytorna sakna betydelse.

Ombyggnaden gjordes 1956 av timmermannen Lennart Hansson från Röjeråsen. Hela kostnaden, både arbete och material inräknat, uppgick till 1.091 kronor och 95 öre. Mors bokföring var exakt!

Mors förvaltning

Vad som kännetecknade Mors förvaltning var att tornet alltid skulle hållas propert och rent, så att turisterna kunde känna sig välkomna. Varje år städades tornet med skurning och fönsterputsning. Sigfrid Landberg hade också i uppdrag att regelmässigt kontrollera och reparera vad som behövdes. Antalet besökare var visserligen vikande, men troligtvis gick det ändå runt så länge Mor bodde kvar. Jag tror för övrigt att skötseln var viktigare för Mor än själva ekonomin, tornet var på något sätt en del av familjen. När Dag 1973 övertog Sällgården förändrades saken eftersom han var ensam och inte kunde vara hemma bara för tornpassning. De senaste 25 åren har tornet överhuvudtaget inte varit öppet för betalande turister, utan har bara fått stå vind för våg.

Ett starkt torn

När tornet byggdes om 1956 hade det stått i 28 år och Erik skrev att med ombyggnaden skulle det väl hålla i ytterligare minst 20 år, innan nästa större renovering skulle behövas. Det skulle i själva verket komma att stå i ytterligare 52 år, varav de senaste 35 åren utan något som helst underhåll. Ombyggnaden gav alltså en oerhörd styrka åt tornet och med löpande underhåll hade det säkert kunnat stå i ännu många år. Därmed inte säkert att de möjliga inkomsterna hade täckt kostnaderna.

Eventuell kulturminnesförklaring

Ombyggnaden 1956 var tekniskt lyckosam i bemärkelsen att tornet blev starkare än någonsin. Estetiskt var det däremot mindre lyckat att vår barndoms vackra torn försvann, samtidigt som också det kulturhistoriska intresset för den första funkisbyggnaden minskade. På 80-talet hade Rättviks kommun ändå överläggningar med länsantikvarien som förklarade att medel kunde ställas till förfogande för en ombyggnad så att tornet återfick utseendet från 1928 och med kulturminnesmärkning kunde även fortsatta bidrag till underhållskostnader komma att beviljas. Planerna på en ombyggnad var så långt framskridna att Börjes Bygg, på kommunens begäran, lämnade en offert. Länsantikvarien ställde emellertid ytterligare ett villkor, nämligen att huvudmannaskapet för tornet skulle ändras. Dag accepterade dock inte att släppa på ägandet och den tilltänkta kulturminnesförklaringen övergavs därmed.

 

 

Rivning

I avsaknad av underhåll förvandlades tornet successivt till en ruin och allteftersom fönstren rasade ur blev det landets kanske största fågelholk för duvor. Kommunen försökte förmå Dag att åtminstone renovera tornets exteriör och förelade honom att återställa bortblåsta fönster och även sätta tak på trapphuset, det gamla hade blåst bort för cirka 20 år sedan. Det var också angeläget att allt på tornet blev så fästat att ingen vid blåst skulle kunna skadas av nedfallande delar. När inget åtgärdades meddelade kommunen att om inte ägaren med intyg från en byggnadssakkunnig kunde visa att tornet uppfyllde alla dagens krav på miljö och säkerhet, så måste det rivas. Inget hände varför rivningsbeslutet blev ett faktum och efter prövning i alla rättsinstanser revs tornet den 14 februari 2008.

Epilog

Många Röjeråsare saknar nog det torn som en gång utmärkte byn. Åsynen av den vanvårdade ruinen gladde å andra sidan ingen och sammantaget torde de flesta anse att rivningen var nödvändig. För många med mig finns tornet ändå kvar såsom det en gång såg ut, om än bara i ljust minne.

 

Mats Wilkenson, våren 2008